Påverkar den västerländska synen på barndom åldersbedömningen av ensamkommande?

2017-02-03
På sin hemsida vänder sig Migrationsverket till den asylsökande och förklarar att om ”din ålder inte verkar stämma, håller personalen först ett samtal med dig om hur gammal du är… Om handläggaren bedömer att du är äldre eller yngre än du har sagt, ändrar handläggaren din ålder i Migrationsverkets databas.” Den asylsökande erbjuds därefter medicinsk åldersbedömning – en åldersbedömning som vetenskapen säger har en felmarginal på upp till fyra år. Om den asylsökande nekar till en medicinsk åldersbedömning anses det som ett medgivande till att vara över 18 och handläggarens åldersbedömning gäller. Moment 22.

”Barnet” definieras i västerländsk tradition i förhållande till vad det inte är – det vill säga vuxen. Sociologisk barndomsforskning har påvisat hur barnet traditionellt betraktas som en ”human becoming” och som sådan ansvarslös, irrationell och opålitlig – i kontrast till vuxna ”human beings”, som är ansvarstagande, rationella och dugliga samhällsmedlemmar. Men traditionen säger också att barnet är oskyldigt, ett oskrivet blad, ett skyddsbehövande objekt för vuxnas omsorger. I synnerhet det barn som växer upp enligt normen för en trygg familj och håller sig på barndomens arenor: i hemmet, i skolan och av vuxna organiserade fritidsaktiviteter. Barn som faller utanför denna norm tenderar snarare att betraktas som hotfulla.

Många forskningsstudier har visat att migrationshandläggares föreställning om hur barn är och hur barndomen ser ut styr bedömningen av ett barns asylskäl. Jacqueline Bhabha menar i en amerikansk studie att synen på barnet som ett oskyldigt offer för vuxnas handlingar är vanlig. Ett barn som söker asyl utifrån egna, politiska skäl misstänkliggörs – kan detta verkligen vara ett barn? Konsekvensen blir att det barn som framstår som ett passivt och oskyldigt offer har större chans till framgång i asylprocessen än det politiskt aktiva barnet. En annan studie gjord av Ada Engebrigtsen i Norge pekar på att den västerländska synen på familj (mamma-pappa-barn) styr föreställningen om vad som är i det ensamkommande asylsökande barnets bästa. Det anses i allmänhet vara att skickas hem till mor och far, om det går att hitta dem. Engebrigtsen talar om en kulturblind och kontextlös beslutsprocess.

Jag hoppas att det nu forskas på hur migrationshandläggare går tillväga i de samtal som ligger till grund för åldersbedömning av ensamkommande, asylsökande barn som inte kan styrka sin ålder. Den ovan nämnda forskningen (det finns mycket mer, bland annat i underlaget till barnrättighetsutredningen SOU 2016:19) pekar på risken för att en västerländsk syn på barn och barndom styr många handläggares beslut även när det gäller åldersbedömning. Ensamkommande ungdomar har erfarenheter som en svensk ung människa aldrig varit i närheten av. De har, på grund av dessa erfarenheter, utvecklat en mognadsgrad som inte går att jämföra med en svensk tonårings – som i sin tur tyngs under den i det svenska samhället förhärskande synen på ungdomar som omogna och oansvariga.

Den kulturblinda och kontextlösa bedömningen innebär alltid en tolkning som utgår från den egna kulturen och den egna kontexten. Den tolkningen riskerar att leda fram till slutsatsen att den asylsökande ensamkommande sextonåringen verkar alltför vuxen och omöjligen kan anses ha den ålder hen uppger. Det här är ett exempel på vad som kan hända när barnkonventionens vägledande principer inte hanteras som en helhet i förhållande till barnets rättigheter (se mer i videoklippet på min hemsida).

/Gabriella