Om rätten att ha rättigheter

2017-02-12
Mänskliga rättigheter betraktas ofta som av naturen givna. Några anser att mänskliga rättigheter bara finns så länge vi pratar om dem. Många menar att mänskliga rättigheter är ”på riktigt” först när det går att utkräva juridiskt ansvar för dem.

Med frågan om vem som har rätt till rättigheter, med utgångspunkt i statslösas situation, satte filosofen Hanna Arendt under åren efter andra världskrigets slut fingret på det som återigen blivit synligt i samhället: att det inte räcker med att vara människa för att ha mänskliga rättigheter. Internationella konventioner säger å ena sidan att människan har inneboende rättigheter i egenskap av att vara människa, å andra sidan förutsätts människan vara medborgare i ett land för att bli full rättighetsbärare. Migranter och flyktingar som idag rör sig mellan länder och regioner tillerkänns utifrån denna logik inte fullt människovärde. I Sverige är det upp till politiker och beslutsfattare inom offentlig förvaltning att bestämma vem som får delta i den mänskliga gemenskapen inom landets gränser.

När politikerna i Stockholm och Malmö under vårvintern 2015 fattade beslut om hur kallt det fick vara innan de blev skyldiga att tillförsäkra människor som saknar bostad möjligheten att sova inomhus, landade beslutet i Stockholm på minus sju grader och i Malmö på minus fem. Senare samma år bestämde sig Sveriges regering för att strunta i att respektera rätten att söka en fristad för människor som flyr undan krig, förföljelse och omänsklig behandling. Leif Eriksson frågar sig i en rapport om EU-migranters sociala situation (Mistra Urban Futures Report 2015:9) hur nära döden vi måste komma ”för att den politiska makten i sin godhet ska hjälpa oss”. Det är i tider av kris som mänskliga rättigheter hotas. Det är då en grundmurad respekt för mänskliga rättigheter är som mest nödvändig, skriver Elisabeth Abiri, ordförande i den tidigare Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Det är dit vi har kommit nu.

Mänskliga rättigheter finns i skärningspunkten mellan juridik, politik och etik. Det innebär att ansvarsutkrävning måste vara möjligt för att rättigheter ska vara ”på riktigt”. Men det är i tolkning av lagar och förordningar, det vill säga i politiken, som mänskligheten framträder. Tolkning görs inte bara av jurister och domstolar utan av var och en av oss i vår yrkesmässiga utövning. Basen för den tolkningen måste vara den etiska och moraliska värdegrund som återfinns i principerna om alla människors lika värde och rätt till delaktighet i frågor som rör dem.

När politiken svajar vilar ansvaret på aktörer inom civilsamhället, media och akademin att prata om mänskliga rättigheter för att de ska fortsätta att finnas. Slutar vi prata om mänskliga rättigheter hjälper det inte att tro på att de är av naturen givna. Om vi inte pratar om dem riskerar vi att förlora kontakten med själva idén om mänsklig värdighet.

/Gabriella