En vädjan om medmänsklighet

2017-02-25
Jag läser en debattartikel (ETC 21/2 2017) skriven av Barnrättsbyråns Elin Wernquist och Emma Wennerström. Den handlar om precis det jag skrev om för ett par veckor sedan i min blogg: rätten att ha rättigheter. I artikeln beskrivs hur unga människor från Afghanistan fråntas rätten till en basal överlevnad efter att de bedömts vara 18 år och därmed fått ett utvisningsbeslut – trots att det är en lång process att få till ett återvändande, även om det skulle ske frivilligt.

Det räcker inte med att vara människa för att ha mänskliga rättigheter, skrev jag i min blogg häromveckan. Det bekräftas av Barnrättsbyråns erfarenheter som visar att vi deltar i den mänskliga gemenskapen på statens villkor – trots att det är staten som ska stå som garant för alla människors likhet i värde och rättigheter.

De beslutsfattare inom socialtjänsten som förvägrar ungdomarna från Afghanistan mat och husrum hänvisar till Socialtjänstlagen. Den lagen är i sig inte människofientlig. Men det är den nya migrationspolitiken. Den ”vittrar sönder människor”, skriver Barnrättsbyrån. Inte bara de asylsökande som drabbas av den – den riskerar även att vittra sönder de människor som i sin profession ska tolka och genomföra lagar och förordningar. När två angränsande stadsdelar i Stockholm gör helt olika tolkningar av socialtjänstlagen visar Barnrättsbyrån att det är moraliska ställningstaganden, eller anpassning till vad som uppfattas vara politikernas vilja, som styr hur den svenska lagstiftningen implementeras.

I ett allt hårdare samhällsklimat krävs det mod att stå upp för mänsklig värdighet. Det är uppenbart att de som har ansvar för besluten inom socialtjänsten har möjlighet att välja mellan en exkluderande och en inkluderande tolkning av lagen. Om lagen inte i sig räcker till för att tillerkänna alla människor rätten till liv och överlevnad finns inget annat att göra än att vädja till beslutsfattares medmänsklighet och humanism.
/Gabriella