Arkiv för kategorier: Blogg

2017-03-27
Jag var på Folkoperan häromdagen och såg Förklädd Gud. Det är en föreställning där en grupp EU-migranter deltar, på scen och i filmade inslag. Från att vara en anonym grupp ”tiggare” som alltid rör upp motstridiga känslor framträder nu på scenen enskilda individer med känslor, tankar, skratt och tårar. De har var och en erfarenheter som de flesta av oss i publiken inte har varit i närheten av. De är människor och de har rätt till ett värdigt liv. Det har världssamfundet varit överens om sedan andra världskrigets slut då deklarationen om de mänskliga rättigheterna slog fast respekten för mänsklig värdighet (human dignity).

Deklarationen om de mänskliga rättigheterna skrevs med den underförstådda utgångspunkten att människor är medborgare i olika länder och att staten har det yttersta ansvaret att tillförsäkra varje medborgare såväl politiska som sociala rättigheter. Men ytterst handlar det om varje människas värdighet, oavsett etnisk/kulturell tillhörighet och nationalitet. Det innebär att värden såsom integritet, frihet, självkänsla, basal trygghet och ett självständigt levnadsuppehälle måste tillgodoses. Att bli förnekad dessa värden är att bli fråntagen möjligheten att leva ett värdigt liv, skriver Hans Ingvar Roth, professor i mänskliga rättigheter.

Är det då rimligt att svenska kommuner under flera år avvisat EU-migranter från boplatser där de själva försökt tillfredsställa sina basala behov? Eftersom kommunen underlåter att tillgodose dessa behov lever migranterna under ovärdiga förhållanden. Med hänvisning till miljölagstiftningen och att boplatsen är en ”sanitär olägenhet” kan sedan kommunen tack vare sin egen underlåtenhet avhysa dem från platsen. Raoul Wallenberginstitutet (RWI) publicerade år 2016 en rapport där de pekar på flera sådana här exempel. Tillgång till rent vatten och fungerande sanitet är grundläggande mänskliga rättigheter som ett samhälle måste erbjuda alla människor som befinner sig i landet, inte bara till vissa i befolkningen, skriver RWI. Det handlar i grunden om att visa respekt för mänsklig värdighet.

Då är det glädjande att i rapporten också läsa om kommuner vars ledning känner respekt för människovärdet och tar ansvar för varje människas rätt till ett värdigt liv. Kommuner som kreativt söker efter lösningar för att tillgodose mänskliga grundläggande behov. Kommuner som tar sitt ansvar för de mänskliga rättigheterna på fullt allvar.

Arbetar du i en sådan kommun, inom förvaltning, näringsliv eller i en förening? Dina erfarenheter behövs för att motverka det sluttande plan Sverige som samhälle befinner sig på. Hör av dig – vi som arbetar för att respekten för mänsklig värdighet ska genomsyra samhället behöver de goda exemplens makt.
/Gabriella

2017-03-06
Jag läser en bloggtext av Rachel Hutchisson ( http://npengage.com/social-good/the-era-of-corporate-social-responsibility-is-ending-why-thats-a-good-thing/ ) som vänder på perspektiven när det gäller det begrepp som blivit synonymt med företags sociala ansvar i samhällsutvecklingen – Corporate Social Responsibility (CSR). Hon menar att CSR är ett koncept som begränsar idén om det sociala ansvaret till stora bolag med global räckvidd. Jag googlar på CSR och ser att det verkar stämma: de företag som är medlemmar i till exempel CSR Sweden har namn som Axfood, Danske Bank och E.on. Jag får dessutom upp flera svenska biståndsorganisationer som tar del av storföretagens sociala ansvarskänsla när det gäller sin verksamhet i Syd.

CSR i den här tappningen har visat sig vara begränsande och exkluderande, menar Hutchisson. Hennes poäng är att Corporate Social Responsibility borde gälla alla sorters näringsidkare – inklusive småföretagare, kooperativ och kommunala bolag. Studier visar att människor idag föredrar arbetsgivare med hög svansföring när det gäller socialt ansvar. Varför inte låta medarbetarna vara med och skapa varumärkets sociala profil utifrån deras vilja att ta ansvar, med bäring på den sociala situationen där de bor och verkar? Om vi talar om Human Social Responsibility kan vi låta medarbetarna ta ledningen i att definiera vad det sociala ansvaret innebär i den egna verksamheten, menar Hutchisson.

Hans Rosling pekade på att ojämlikheten idag är större inom länder än mellan länder. Företagens sociala ansvar behöver därför bli ett ansvarstagande inte bara gentemot människor som är marginaliserade i andra länder. Begreppet behöver omfatta en medmänsklighet och vilja att också göra skillnad för de utsatta människor som finns omkring oss där vi bor. En Human Social Responsibility-strategi som får formas utifrån medarbetarnas engagemang i den egna kommunen eller stadsdelen kan dessutom resultera i ett lokalt delat socialt ansvar mellan företag, kommunal förvaltning och civilsamhället.

När jag skrivit såhär långt inser jag plötsligt att det är precis det som har förutsättningar att hända i Tynnered, Göteborg, där jag följeforskar ett arbete som bedrivs av Rädda Barnen. Rädda Barnen har här tagit initiativ till ett lokalt partnerskap baserat på liknande tankar om Human Social Responsibility (utan att kalla det så), med målet att i samverkan mellan lokala företag, kommunal förvaltning och civilsamhället hitta långsiktigt socialt hållbara lösningar inte bara för utan också tillsammans med barn och vuxna som bor i socialt och ekonomiskt marginaliserade bostadsområden.

/Gabriella

2017-02-20
Svensk författning ska tolkas i enlighet med den anda som kommer till uttryck i internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Kärnan i dessa konventioner ligger i principerna om alla människors lika värde, det vill säga att ingen får diskrimineras, samt rätten till delaktighet i frågor som rör ens liv och vardag (när det gäller barnets rättigheter tillkommer principerna om barnets bästa och barnets rätt att utvecklas till sin fulla potential). Dessa principer ska vara vägledande för ett rättighetsbaserat arbets- och förhållningssätt i offentlig verksamhet, oavsett om en arbetar med jämställdhetsfrågor, minoriteters rättigheter, funktionsvariation, barns rättigheter eller för ökad mångfald och delaktighet bland brukare och besökare. Det låter ju bra, men abstrakt. Vad innebär det egentligen?

Principerna om alla människors lika värde och rätt till delaktighet utgör en värdegrund som faktiskt är självklar för många i handling – till exempel genom att i verksamheten vara uppmärksam på människors olikhet i bakgrund och förutsättningar, eller när de som berörs bjuds in att vara delaktiga och ha inflytande i processen med att utveckla och förbättra en verksamhet. Dessa handlingar sker ofta utan att bli klädda i termer av mänskliga rättigheter eller ett rättighetsbaserat arbetssätt. Här görs mänskliga rättigheter i vardagen. Här blir de konkreta.

Mänskliga rättigheter är ett begrepp som lätt för tankarna till något abstrakt ’annat’ som äger rum någon annanstans och som i bästa fall bockas av som en utbildnings(halv-)dag för medarbetare. Samtidigt talar många kommuner om just mångfald och delaktighet som viktiga värdeord i den offentliga förvaltningen – utan att göra kopplingen till mänskliga rättigheter.

Jag tror att det är nödvändigt att bli medveten om att det faktiskt handlar om respekt för mänskliga rättigheter när mångfald och delaktighet lyfts fram som värdegrund. I ett alltmer heterogent och splittrat samhälle ökar risken för att människor med olika bakgrunder inte möts i vardagen. Den vardag som är normal och självklar för den välutbildade medelklass som vanligtvis är anställd i offentlig förvaltning, är inte normal och självklar för alla. Ett okritiskt förhållningssätt riskerar att diskriminera den som faller utanför normen. Vad händer då med ’den självklara’ principen om alla människors lika värde?

Därför måste mänskliga rättigheter synliggöras i och genomsyra offentlig verksamhet. Det behövs mer än utbildning om innehållet i internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Myndigheter och organisationer måste även bjuda in medarbetare till dialoger där normer och värderingar diskuteras utifrån medarbetarnas erfarenhetsbaserade kunskap. Där ska medarbetarna vara med och formulerar vilka utmaningarna är i organisationen och tillsammans utveckla arbetssätt och förhållningssätt som konkret bottnar i respekt för alla människors lika värde och rätt till delaktighet.Genom medskapande dialogprocesser kan mänskliga rättigheter problematiseras och konkretiseras både inom organisationen och i mötet med brukare och besökare. Mänskliga rättigheter går då från abstrakt begrepp till konkret handling – för ökad mångfald och delaktighet i organisationen och i verksamheterna.

/Gabriella

2017-02-03
På sin hemsida vänder sig Migrationsverket till den asylsökande och förklarar att om ”din ålder inte verkar stämma, håller personalen först ett samtal med dig om hur gammal du är… Om handläggaren bedömer att du är äldre eller yngre än du har sagt, ändrar handläggaren din ålder i Migrationsverkets databas.” Den asylsökande erbjuds därefter medicinsk åldersbedömning – en åldersbedömning som vetenskapen säger har en felmarginal på upp till fyra år. Om den asylsökande nekar till en medicinsk åldersbedömning anses det som ett medgivande till att vara över 18 och handläggarens åldersbedömning gäller. Moment 22.

”Barnet” definieras i västerländsk tradition i förhållande till vad det inte är – det vill säga vuxen. Sociologisk barndomsforskning har påvisat hur barnet traditionellt betraktas som en ”human becoming” och som sådan ansvarslös, irrationell och opålitlig – i kontrast till vuxna ”human beings”, som är ansvarstagande, rationella och dugliga samhällsmedlemmar. Men traditionen säger också att barnet är oskyldigt, ett oskrivet blad, ett skyddsbehövande objekt för vuxnas omsorger. I synnerhet det barn som växer upp enligt normen för en trygg familj och håller sig på barndomens arenor: i hemmet, i skolan och av vuxna organiserade fritidsaktiviteter. Barn som faller utanför denna norm tenderar snarare att betraktas som hotfulla.

Många forskningsstudier har visat att migrationshandläggares föreställning om hur barn är och hur barndomen ser ut styr bedömningen av ett barns asylskäl. Jacqueline Bhabha menar i en amerikansk studie att synen på barnet som ett oskyldigt offer för vuxnas handlingar är vanlig. Ett barn som söker asyl utifrån egna, politiska skäl misstänkliggörs – kan detta verkligen vara ett barn? Konsekvensen blir att det barn som framstår som ett passivt och oskyldigt offer har större chans till framgång i asylprocessen än det politiskt aktiva barnet. En annan studie gjord av Ada Engebrigtsen i Norge pekar på att den västerländska synen på familj (mamma-pappa-barn) styr föreställningen om vad som är i det ensamkommande asylsökande barnets bästa. Det anses i allmänhet vara att skickas hem till mor och far, om det går att hitta dem. Engebrigtsen talar om en kulturblind och kontextlös beslutsprocess.

Jag hoppas att det nu forskas på hur migrationshandläggare går tillväga i de samtal som ligger till grund för åldersbedömning av ensamkommande, asylsökande barn som inte kan styrka sin ålder. Den ovan nämnda forskningen (det finns mycket mer, bland annat i underlaget till barnrättighetsutredningen SOU 2016:19) pekar på risken för att en västerländsk syn på barn och barndom styr många handläggares beslut även när det gäller åldersbedömning. Ensamkommande ungdomar har erfarenheter som en svensk ung människa aldrig varit i närheten av. De har, på grund av dessa erfarenheter, utvecklat en mognadsgrad som inte går att jämföra med en svensk tonårings – som i sin tur tyngs under den i det svenska samhället förhärskande synen på ungdomar som omogna och oansvariga.

Den kulturblinda och kontextlösa bedömningen innebär alltid en tolkning som utgår från den egna kulturen och den egna kontexten. Den tolkningen riskerar att leda fram till slutsatsen att den asylsökande ensamkommande sextonåringen verkar alltför vuxen och omöjligen kan anses ha den ålder hen uppger. Det här är ett exempel på vad som kan hända när barnkonventionens vägledande principer inte hanteras som en helhet i förhållande till barnets rättigheter (se mer i videoklippet på min hemsida).

/Gabriella