Nora Eklöv har inte rätt till ett värdigt liv

2017-03-13
Under förra veckan blev jag uppmärksammad i media på Nora Eklövs situation. Nora Eklöv som fått jobbet som generalsekreterare på förbundet Unga Rörelsehindrade, men som i och med flytten från Öland till Stockholm blir av med den assistans hon behöver för att klara av vardagen. Den assistans som Ölands kommun bedömde att hon hade rätt till men som en stadsdelsförvaltning i Stockholm menar att hon inte har rätt till. Rätten att leva självständigt och att delta i samhället. Rätten till ett värdigt liv. Hur är det möjligt?

Jag vet inte var jag ska leta efter svaret. Ligger något av det i den offentliga förvaltningens sociala ingenjörskonst som utvecklades som en kultur i välfärdsstatens framväxt? En social ingenjörskonst i bemärkelsen att statens företrädare genom rationellt tänkande kunde planera, modellera och styra samhället i önskvärd riktning. Det var experterna som visste vad individen behövde. Individen reducerades till ett passivt objekt för statens omsorger istället för att vara ett aktivt subjekt i sitt liv. Det är ett synsätt som ännu lever kvar på många håll.

Finns en del av svaret i socialtjänstlagen, där individen som rättighetsbärare inte syns? Enligt socialtjänstlagen ska staten ”främja människornas” sociala trygghet, jämlika levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Det är visserligen ett åtagande, men för det första grumlar formuleringen att social trygghet är en mänsklig rättighet och för det andra att det är en mänsklig rättighet för varje individ. ”Människornas” sociala trygghet leder tanken till gruppen, till majoriteten. Om de flesta har social trygghet är det tillräckligt bra. De svagaste grupperna får finna sig i att leva på marginalen. Det är ett förhållningssätt som saknar rättighetsperspektiv.

Tillsammans med expertkulturen och lagens bokstav kanske beslutet, som fråntar Nora Eklöv rätten att leva ett självständigt liv, påverkas av ett styrsystem som reducerar individen till det antal timmar och minuter hen behöver assistans? Och om dessa timmar och minuter faller utanför beslutsramen så blir det helt enkelt nobben, oavsett vilka konsekvenser det får för individen? I ett sådant system saknar till och med medborgaren i nationalstaten rätten att ha rättigheter när hen inte lever upp till normen för hur en människa ska fungera för att vara till nytta i samhället.

Men Ölands kommun och förvaltningen i Stockholmsstadsdelen fattar helt olika beslut om Nora Eklövs assistans. Det bevisar återigen att det finns utrymme att tolka lagar och navigera inom styrsystem som gör det möjligt att agera utifrån en värdegrund som är baserad på alla människors lika värde och rätt till delaktighet. En värdegrund som gör varje individ till ett aktivt subjekt i samhälle. Tänk om Nora fått vara med i samtalet om hur en fungerande vardag ser ut för henne och tillsammans med socialtjänstens företrädare finna en lösning som hanterar både hennes behov och förvaltningens begränsningar.

Men det ska å andra sidan inte behöva vara Noras och socialtjänstens ansvar att koka soppa på en spik. Förvaltningens begränsningar är inte av naturen givna. Den alltmer krympande budget som tilldelas det allmänna för att ”främja människornas sociala trygghet” är politiskt påverkbar. Samtal behöver därför även föras på samhällsnivå om hur resurser ska fördelas så att de med svagast skydd för sina mänskliga rättigheter inte marginaliseras ytterligare.

Sammanfattningsvis: Arbetssätt behöver förändras för att ett rättighetsperspektiv ska kunna genomsyra den offentliga verksamheten. Det är politikers och chefers skyldighet att påbörja ett samtal med sina medarbetare om värdegrunden och hur den ska tillåts genomsyra verksamheten. Men det är allas vårt ansvar att som samhällsmedlemmar samtala om den värdegrund som ska tillförsäkra också de svagaste grupperna i samhället rätten till ett värdigt liv. Sedan kan vi debattera vilka politiska beslut som krävs för att möjliggöra det.

/Gabriella